Om avsnittet
På podradion har jag vid flera tillfällen nu nämnt ett inlägg från Cal Newports blog om hur man forskade på musiker (violinister) och skillnaden på hur experterna tränade gentemot som var på medelenivå (studien gjordes i Berlin). Kort sagt var poängen med artikeln att peka på några viktiga slutsater: • De medelmåttiga musikerna spelade lika många timmar som experterna. • Men de spenderade bara en tredjedel så många timmar på avsiktlig träning. • Eftersom de spred ut sitt arbete över dagen, blev deras livssituation mer stressad. För mig var detta otroligt intressant läsning, eftersom jag är mycket intresserad av att lära mig mer om hur jag metodiskt kan bli bättre på vad jag gör.1 Men, vad är då ”avsiktlig träning”? För snart ett år sedan fick jag nys om Malcom Gladwells slutsats att man behöver lägga 10.000 timmar på något för att bli expert på det. Jag använde det till och med i en predikan, som illustration för att det som spelar roll för oss och som vi verkligen vill vara bra på, det måste vi lägga tid på. Likaså kan vi enkelt ta reda på vad som är viktigt i våra liv, genom att gå ”bakvägen”, alltså titta på var vi lägger våra timmar. Vad Cal Newport lyfter fram, i en annan artikel, är något som rimligen är rätt självklart för de flesta av oss (i alla fall i tanken), nämligen att det inte bara handlar om antal timmar utan om att lägga timmarna på rätt sak, så som i Berlinstudien. Både denna studie och själva termen ”avsiktlig träning” (deliberate practice), kommer från den svenska professorn i pyskologi, Anders Ericsson. Ericsson skriver: Most individuals who start as active professionals or as beginners in a domain change their behavior and increase their performance for a limited time until they reach an acceptable level. Beyond this point, however, further improvements appear to be unpredictable and the number of years of work and leisure experience in a domain is a poor predictor of attained performance (Ericsson & Lehmann, 1996). Hence, continued improvements (changes) in achievement are not automatic consequences of more experience and in those domains where performance consistently increases aspiring experts seek out particular kinds of experience, that is deliberate practice (Ericsson, Krampe & Tesch-Römer, 1993)–activities designed, typically by a teacher, for the sole purpose of effectively improving specific aspects of an individual’s performance. Detta är egentligen föga förvånande, och det är skälet (tycker jag) till att det inte är självklart att man bara för att man har X antal års erfarenhet inom något med nödvändighet är mer ”expert” än någon som är yngre. Det relevanta är vad man lägger sin tid på, inte bara att man har lagt mycket tid på något. Och detta lyser så klart genom i det arbete man gör. Själv har jag ännu inte så många års erfarenhet av att vara präst2, men jag vill helst inte efter 20 år som präst titta tillbaka och konstatera att jag inte utveklats nämnvärt på, låt oss säga, de senaste 10 åren. Därför…
