Om avsnittet
Paul Grahams korta essä om hur man bäst är oense slog verkligen an hos mig, eftersom jag varit och är aktiv i diskussioner på nätet sedan ett antal år. Min förhoppning med översättnigen är att den ska leda till att denna utmärkta essä ska nå fler och på ett positivt sätt påverka samtalsklimatet på internet (och gammelmedier). // Webben förändrar skrivandet till en konversation. För tjugo år sedan, skrev författare och läsare läste. Webben låter läsarna ge respons, vilket de allt mer gör — i kommentartrådar, på forum, och på sina egna bloggar. Många som svarar på något, är oense om det. Vilket ska förväntas. Att vara överens motiverar människor mindre än att vara oense. Och när du håller med finns det mindre att säga. Du kan utveckla något som författaren skrev, men han har antagligen redan utforskat de intressantaste följderna. När du inte håller med går du in på områden han kanske inte har utforskat. Resultatet är att betydligt mer oenighet pågår, särskilt om man mäter i ordmängd. Det betyder inte att människor blir argare. Den strukturella förändringen i hur vi kommunicerar är nog för att täcka in det. Men även om det inte är ilska som driver den ökande oenigheten, finns det en fara att den ökande oenigheten kommer göra människor argare. Speciellt online, där det är lättare att säga saker du aldrig skulle säga öga mot öga. Om vi alla ska vara mer oense, behöver vi vara noggranna med att göra det väl. Vad betyder det att vara oeniga väl? De flesta läsarna kan se skillnaden mellan en utskällning och en nogsamt genomtänkt vederläggning, men jag tror det skulle hjälpa att ge namn på de mellanliggande nivåerna. Så här kommer ett försök till en oenighets-hierarki: OH0. Utskällning Detta är den lästa formen av oenighet, och antagligen också den vanligaste. Vi har alla sett kommentarer som denna: Du é en jävla idiot!!!!!!!!!! Men det är viktigt att inse att mer artikulerad utskällning har precis lika lite vikt. En kommentar som Författaren är en uppblåst amatör. är egentligen inget mer än en pretentiös version av ”du é en jävla idiot.” OH1. Ad Hominem En ad hominem attack är inte riktigt lika svag som en utskällning. Den kan till och med ha viss relevans. Till exempel, om en senator skrev en artikel om att senatorers löner borde höjas, skulle man kunna svara: Det är naturligt att han säger så. Han är ju en senator. Detta skulle inte vederlägga författarens argument, men det skulle åtminstone vara relevant i sammanhanget. Men, det är fortfarande en väldigt svag form av oenighet. Om det är något fel med senatorns argument, bör du säga vad det är; och om det inte är så, vad gör det för skillnad att han är senator? Att säga att en författare inte har auktoriteten att skriva om ett ämne är en variant av ad hominem — och en speciellt värdelös sådan, eftersom goda idéer ofta kommer från ”outsiders”. Frågan är om författaren har rätt eller inte. Om hans brist på auktoritet orsakade hans misstag, visa på dem då. Och om så inte är fallet, är…
