Om avsnittet

I detta avsnitt diskuterar vi två böcker som talar om uppmärksamhet och dess betydelse för människans förhållningssätt till tillvaron: dels Joseph Piepers bok Leisure – the Basis of Culture och dels litteraturvetaren Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet. Hållpunkter i poddavsnittet: • 0-1 min Presentation av dagens program • 1-11 minuter: Återkoppling från förra programmet 1 – 8 min: vad betyder "analogia entis"? 8 – 11 minuter: Vad har den klasssiska teismen, som Hart talar om, för relevans för kristen tro? • 11- 14.30: Presentation av dagens tematik och Toril Moi • 14.30 – 19.00 Vår ingång till Pieper • 19.00: Vad innebär begreppet Leisure? • 23.00 Leisure är utrotningshotat • 25.00 Kopplingar mellan Piepers analys av samhället och Marx' samhällskritik. • 26.45 Har vår fritid blivit instrumentaliserad idag? • 28.00: Begreppen ratio och intellectus • 34.30: Miljö och omvärld • 40: Vad är förundran? • 43: Filosofisk reflektion och dess relation till hopp "Filosofin börjar med förundran" säger Aristoteles i sin bok Metafysiken. 1900-talsfilosofen Edmund Husserl förknippar filosofins födelse med uppkomsten av vad han kallar för den "teoretiska inställningen" som är ett intresse för hur saker och ting är, inte för att man skall lösa ett praktiskt problem, utan för att man undrar hur det förhåller sig. Därför har filosofi och vetenskap samma rot för Husserl: de är båda ett uttryck för människans begär efter kunskap om tillvaron, för kunskapens egen skull. För både Husserl och Aristoteles gäller att filosofisk verksamhet kräver att de praktiska göromålen inte är så överhängande att man inte kan ställa de mer grundläggande frågorna om tillvaron. Här finns förstås också en koppling till de religiösa frågorna som handlar om världens yttersta ursprung och mål. I sin bok Leisure – the Basis of Culture så driver Joseph Pieper tesen att denna inställning har blivit utrotningshotad i den moderna världen; genom att vi tenderar att göra allting till arbete så får vi ett instrumentellt förhållningssätt till tillvaron, all verksamhet blir nyttig för ett annat ändamål, men är inte i sig själv värdefull. Men vissa saker måste vara sådana att vi inte gör dem för att uppnå något annat, utan för att de i sig själva är meningsfulla och värdefulla. Begreppet "leisure" som brukar översättas med fritid står mer för ett förhållningssätt än för en viss veckodag. Det som "leisure" möjliggör är en form av vaksam uppmärksamhet som inte är instrumentell, denna uppmärksamhet kallar Pieper för "intellectus" (som kan översättas med förståelse) i motsats till "ratio" som är en mer granskande och beräknande uppmärksamhet. Om jag i allt jag gör frågar vad nyttan är med det jag gör, så leder det till att min uppmärksamhet kännetecknas av "ratio" och jag kan inte odla den öppenhet för tillvaron som kännetecknar "intellectus". Intellectus gör det möjligt att bli existentiellt berörd av något jag inte redan var medveten om, medan ratio innebär en mer selektiv…