Om avsnittet
Inledning Människan befinner sig mitt i en mörk djungel av materialism, hjälplös inför det stora havet av föremål och önskemål. Varje stund puttas hon omkring av världsliga vågor. Innan hon hinner resa sig, puttas hon ner återigen av ytterligare en våg, och en våg, och en våg, drunknandes i detta mörka hav. Människan förvandlas till en samlare, eller fäster sig vid pengar, prylar, familj och barn. Med dessa bojor kan hon inte simma upp och kippa efter andan, hon dras bara längre och längre ner. Det är inte lätt. Vi lever i en tid och plats där allt är världsligt och materiellt. Inte bara i Sverige, i muslimska länder också. Man går från plugget till jobbet till träningen till TV:n till sociala medier till familjen till sängen och tillbaka till jobbet. I denna vardag, hur ska jag andas? Hur ska jag må bra? När tiden jag lägger på min själ är 0, hur ska min själ må bra? Jag samlar på mig stress, sömnbrist, den växer, jag får ingen andlig näring, jag hinner inte, jag orkar inte, mitt mående går över till psykisk ohälsa, jag skriker, jag ropar, min omgivning förstår inte, alla är upptagna med sitt, istället för att lyssna dömer de, pekar finger på mig, visar min fel, jag känner mig ensam, svag, nere för det finns ingen där som lyssnar, inte ens de som kallar sig troende, ohälsan går över till depression, nu är de enda som är villiga att lyssna på mig de jag måste betala för, för depressionen är skambelagd, inte av Islam men bland muslimer, eller rättare sagt bland religiösa, för det enligt dem indikerar brist på tro… Vart du än vänder dig möts du och skräms av ånger och utanförskap. Känner du igen dig mitt syskon? Vet ni vad syskon, det här var inte mina ord, det var Allamah Tabatabais(RA) ord, med en liten försvenskad beskrivning som jag lade till. Det är med dom orden han börjar sin ”Lubb al-Lubbab”, Kärnornas kärna, som är en serie föreläsningar kring praktisk irfan och andligt resande. En gudomlig bris Mitt i det här dystra, ensamma landskapet uppstår det vackra. Det finns En Gud, och Han ser dig! Han skickar en bris, i irfani termer kallas den brisen för jazbah, en attraktion mot det gudomliga, och du känner hur den här brisen försöker leda dig åt ett visst håll, mot ett visst mål. Mitt syskon känner du det här? Har du känt det dom här dagarna? Jag vet att vissa av er kände den brisen i förrgår under vår föreläsning, jag såg den i era ögon. Den här gudomliga brisen mina syskon är inte konstant och kontinuerlig, den kommer bara ibland, lite då och då. I en Hadith sägs det, وَإنَّ لِرَبِّكُمْ فِي أَيَّامِ دَهْرِكُمْ نَفَحَاتٍ أَلاَ فَتَعَرَّضُوا لَهَا وَلاَ تُعْرِضُوا عَنْهَا Indeed, during the course of your life you will come across wafts of breeze from your Lord. (When they blow), expose yourself to them and do not avoid them. När det sker min vän, blotta dig för den, ta emot den, veckla ut dina vingar och låt den föra dig, inspirera dig på den andliga resan, på det som kallas ”Sayr wa suluk”. Suluk means travelling along a path,…
