Om avsnittet
Platser som jag redan tidigare uppsökt besöker jag avsiktslös igen som om jag bara kommit den vägen och det slagit mig i förbigående att på andra sidan stenfallet brann en gång en eld. På fälten hörde jag aldrig förr sångsvanar gräla i snösmältningstid, om vägen mot tundrorna, leden till de stora flodernas delta när rönnbärens stoppsignaler lyste. Jag såg resterna av en eld som brunnit ut, slocknat i en bädd av aska, sotsvart, avbränd mark, omgiven av stenar. Jag besöker ett besök, minns ett minne av ett minne som brann utan eld, utan lågor. Där jag står syns inga spår av det förflutnas eld och stenar. Jag ser andra stenar, block, gröna av mossa, tunga, drypande av höstregn, fläckiga av de mystiska lavarna, eksem på en människokropp livstecken på stenblock. Levande stenar i sin tid. Ännu två timmar till mörkret. Gryningen redan skymning. Höstsäden spirar, grönskar höjd över tiden. Träden stilla, vindlösa, genomskinliga för det gråblå senhöstljuset. Rönnbären öppnar mina ögon för fältens och granarnas grönska. Inte knölsvanar bland gräsänderna kväkande i kamp om brödkanterna i stadsparkens sminkade sumpmark. Ljusgula näbbar i hundratal stämpipor, orgeltrumpeter, vaksamma sirener mot intrång. Sångsvanarna rastar på fälten, vita fläckar, svanar, inte plastat ensilage, vilar där mina vägar går. En dag skall jag inte längre se dem. De skall ha lyft och med sin sång äldre än skalmejor, gällare än alla rörbladsinstrument, plogat sin väg över allas huvud i ett brus av vingslag som överröstat alla skrikare, funnit sin väg till tundrorna i norr, till de stora flodernas deltan i söder, glömska av gamla eldar, stenar som aldrig återfanns. Som om det bara funnes denna enda plats att utan minnen återvända till med rönnbärsglöd och svanesång. 28.11.09
