Om avsnittet
Om det är sant som vissa historiker säger, och det finns väl ingen anledning att betvivla det, grundat på vittnesbörd i brev och dagböcker, att avsked under sextonhundratalet också mellan män skedde under ymnigt flöde av tårar, hade det sannolikt inte så mycket att göra med sentiment som med erfarenhetsgrundad förnuftsinsikt om livet på litanians villkor: pest och hungersnöd, krig och örlig, uppror och tvedräkt, ond bråd död, den eviga döden. Avsked. Tårar. Öga mot öga, kind mot kind, mun mot mun, bröst mot bröst, hand i hand. Värme mot köld, andedräkt mot hud, rosigt mot gulblekt, älskogssvett mot likstank, mjuka lemmar mot dödsstelhet. Tårar. Avsked. Tårar. Skall du komma emot mig igen som om skeendet vändes, spolades, spelades om, som ingen tid hade runnit som sanden, saktare som i predikstolens timglas, möta dig på andra sidan slånbuskarnas drivor, häggens och körsbärsblommen snöfall? På andra sidan allt det som kom emellan, hände, hotade, skymde sikten? Är det där du skall återfinnas vid liv inte bara i erinringens undflyende dofter, blickar, beröringar, inte längre i de sönderlästa breven med en röst allt mera fjärran, svagare, ett offer för tiden. Skall du komma emot mig på andra sidan som om du steg upp ur djupet inte för att tas tillbaka om jag vände mig om för att se dig, Skall du återfinnas i detta enda ögonblick när avskedets tårar samlats i återseendet och förvandlats. Om det är så kan jag låta dig gå utan tårar. 2018-05-14
