Om avsnittet
Fyrkantig johannesört och äkta utefter vägrenen. Knopp, blomma, frukt och frö samtidigt. De gula knopparna blöder, klämda mellan tumme och pekfinger, färgar fingerblommorna lila, mansblod, fansflykt. Hypericum maculatum. Hypericum perforatum. Tistelfjun som hejdats i sin resa. Fastnat ofruktbart en handsbredd ifrån jorden. Skära nyponrosor, röda nypon, hårda frukter, tunt skal utan saft och smak, taggar som ristar fram blod. Samtidigt. Taggar som förblir när kronbladen fallit, när nyponen svartnat. Slånbärsbuskarnas skummande vårflod har runnit förbi. Immiga, blåsvarta bär i väntan på frosten, den andra skumningen som fryser bort det kärvaste. Blomning och rimfrost bland tornar som växer. Revor av åkervinda, skira trattar som suger in tid och ljus, signalerar till blåklockorna att något växer, något rinner ut. Mörkret. Tiden. Rölleka, rött lönnblad. Stubbåker. Höstsådd. I skogen växer vita flugsvampar, de panterfläckiga, falska kantareller, alla synliga för den som inte söker. Röda liljekonvaljebär på stänglar, inte tid för smultron, blåbär. Här finns inga lingon. Här är inte hjortronland. Åkervindorna växer till trumpeter, lurar som blåser alarm. Sensommarmolnen går över himlen bukiga örlogsskepp med ännu stängda kanonportar. Segel uppfyller himlen. Skepp efter skepp på färd mot drabbning gör himlen större, avstånden längre än under den molnfria högsommardagen. I skogen slingrar viltstigarna mellan träd och stenar. Stigarna trampas när ingen ser det på skogens villkor i stenarnas tid, trädens tid, vinbergssnäckans tid. Silverslemmet bryter ljuset. Asparna fångar upp vinden. Aspar som regn, vind i aspar som förebud om vattenströmmar. Tusen pappersklockor förebådar andra slag. Allt drar sig längre bort och tystnar. Allt är ofrånkomligt nära. Kände jag igen er när ni båda kom på vägen i skymningen, när jag nyss hört hackspetten, som också ni måste ha hört, telegrafisten som sänder sitt budskap med en kod så svår att inga dekryptörer förmår knäcka den. Vad är det den vill säga? Jag hör men förstår inte. Bortom trädstammarna på höjden solnedgångens röda ljus. Ännu är allt grönt. Ännu värmer solen. Ännu är inte havet isande kallt. Det går ännu att somna i mossan. Ännu en kort tid. Ännu någon dag. Efter vägrenen ligger säden spilld, fyra ton, och gror, håller på att växa upp för att skördas utav ingen, frysa, dö. Avskrädeshögen med eldarna vid havet där allt dumpades. Ingen skärgård, hav på alla sidor. Efter nattens bergsbestigning ingen utsikt över havet, vulkankäglans skugga faller över molntaket i gryningen. Jag kan inte se vad som sker på havet. Först efteråt fattade jag fågelbudskapet i skymningen mayday, mayday save our souls. 8.9.1994
