Om avsnittet
Bakom mig ligger fastlandet de frusna öarna, skären nedslipade trädlösa. Med mörkret bakom mig går jag över isen medan den bågnande sjunger sånger som svarar på valarnas råmande fortplantat över haven in under isen. Jag går från mörkret på en växelsång där jag hör den ena sidan och tänker den andra. Från mörkret går jag över rämnorna mot den ränna som isbrytaren brutit genom isen. Jag går mot det yttersta i kölden i mörkret med den halva sången i öronen och vet inte varför jag vill dit, stå vid denna kant som jag inte kan springa över som inte leder någonstans annat än för båtar lämpade för gång i is som för de andra inte är annat än slutet eller början på återtåget. Är det sången som driver mig vidare. Ord i en ordlös sång om norrskenet som jag aldrig såg flamma över isen, rämnorna, rännan. Som jag aldrig upphörde att längta efter. Skenet i den brinnande vinternatten inför vilket allt förstummas. Skall jag hinna tillbaka. Måste jag våga språnget över sången. Måste jag sjunka för att se ljuset. Skall jag i flammornas tystnad höra rösten. Den enda vägen tillbaka går under. 19.1.2001
