Om avsnittet

"Identitet är en rättighet, Natalie" "Sanningen om ditt ursprung är din rätt, Natalie" Utifrån är det så uppenbart, så tydligt. Speciellt för alla som växte upp med att veta sitt biologiska ursprung. Då och då stöter jag på en serie eller film där en av rollfigurerna är adopterad och kort efter att tittaren fått den sanningen presenterad, ger sig karaktären ut på jakt efter sitt biologiska ursprung. Utan några problem kliver de på en buss, ett tåg, flyg, vad som helst, de anländer till sin destination, knackar på dörren, en av föräldrarna dyker upp, ibland gör de till och med ett DNA-test och sen fortsätter de med sitt liv med sin nya verklighet integrerad. Så lätt går det till. Och familjen som har uppfostrat dem antingen hjälper dem eller stödjer dem i sökandet, eller så har de ingen aning om vad som händer över huvudtaget. Man kan se en liten konflikt, men ingenting tungt alls.. Omedvetet tänker alla tittare "det är klart att man måste söka, hur kan man gå igenom livet utan att veta vem man är?" Det är klart att vi måste söka. Hur ska vi gå igenom livet utan att veta vilka vi är? Men vad hindrar oss då? Eller snarare, vad stoppade mig då? Jag har redan sagt att en av de stora utmaningarna var att möta den internaliserade rasism som jag levde med. Utmana de sanningar och övertygelser som har infekterat hela världen sedan den europeiska kolonialismen och istället ge plats för idén att jag är lika värdefull som alla andra, oavsett mängden melanin i min kropp. Sen får vi förstås inte glömma hela historien med Mormödrarna på Plaza de Mayo, den argentinska militärdiktaturen, brottet mot mänskligheten-den systematiska stölden av spädbarn och hur enormt rädd jag var att förlora min identitet igen och mitt tyska pass. Plus såklart rädslan för konsekvenserna som min pappa skulle drabbas av om man hittade en släkting i den genetiska banken hos Mormödrarna på Plaza de Mayo. Man skulle kunna tro att det räcker för att få mig att vilja lämna min sanning och sökandet efter min biologiska identitet bakom mig, men det var inte allt, det fanns mer… Den andra anledningen var något jag har hört nämnas av flera adopterade som jag har delat min historia med: Vi vill inte krossa vår adoptivfamiljs hjärta. Vi vill inte att våra mammor, pappor, bröder och systrar ska tro att vi inte älskar dem, att de inte räckte till, att vi är otacksamma, att vi i själva verket alltid velat vara någon annanstans, växa upp med andra människor. Jag kan naturligtvis inte tala för alla adopterade. Vi är så många och det finns så många versioner av adoptioner att det vore ren okunnighet att generalisera. Detta är bara en observation, från att ha diskuterat det med andra legala eller illegala adopterade. Men eftersom det är något så återkommande tycker jag att det är en viktig detalj att nämna. Sökandet efter våra biologiska rötter har sällan något att göra med vår adoptivfamilj. Om jag inte utgår från något annat än min berättelse, även om min familj saknade harmoni och den…