Om avsnittet

Familjen som adopterar oss är vår referens, vår utgångspunkt, vårt hem. Det finns inget sätt på vilket det som vår adoptivfamilj gör inte påverkar oss. Självklart måste man ta hänsyn till att alla familjer är olika, alla adopterade personer är olika, alla situationer där adoptionen ägde rum är olika och alla sätt att relatera till dem är olika. Det är svårt att generalisera och helt enkelt säga att om saker och ting hade varit på ett visst sätt, så skulle traumat automatiskt ha minskat. Men vad jag upptäckte i mitt fall, och vad andra har berättat för mig, är att sättet som en behandlas av familjen som adopterad kommer att förstärka eller läka traumat av att: "Jag blev övergiven eftersom det finns något felaktigt i mig", även känd som den inre rösten som likt en repeterande trasig skiva säger: "Självklart föddes jag för att bli övergiven och avvisad. Det är mitt öde, det är den jag är". Dessa internaliserade röster, dessa övertygelser kom från någonstans. Det är inte något som barn bara får för sig att tro. Det är inte något de väljer. År 2020, mitt under pandemin, befann jag mig i en kamp mot mina demoner: Mitt medberoende, min oförmåga att sätta gränser, min oförmåga att avsluta den destruktiva relationen jag var i som så tydligt skadade mig, och min besatthet i att vara i en relation med en person som jag egentligen inte borde vara med. Trots alla år av terapi, alla böcker jag hade läst och alla tolvstegsmöten jag deltagit i, fanns det något jag fortfarande inte hade förstått. Hur kunde det fortfarande vara så, att trots all kunskap, trots all mental klarhet, fortsatte jag att upprepa samma relationsmönster? Kunde det verkligen vara så att början av mitt liv hade påverkat mig mycket mer än jag hade förstått? År 2021 bestämde jag mig för att en gång för alla ta reda på detta när jag upptäckte att det i Sverige erbjöds gratis online-terapisessioner för adopterade personer. Detta skedde förmodligen som en följd av de uppgifter som kom fram om den systematiska stölden av bebisar i Chile på 1970- och 1980-talen och försäljningen av dem till i-länder. Länder som till exempel Sverige, dit man uppskattar att cirka 2200 barn anlände. Terapeuten som tog emot mig frågade om jag redan hade gått i terapi och på vilket sätt jag behövde hjälp. Jag gick rakt på sak och sa att jag hade gått i terapi sedan jag var 17 år, men att jag kände att jag behövde information om hur adoptionen hade påverkat mig och framför allt om detta trauma kunde ha läkt eller åtminstone minskat med den familj som adopterade mig. Hon bad mig beskriva lite hur det var att växa upp med min familj, och det tog inte lång tid för henne att bekräfta det, utöver min adoption, gjorde mina adoptivföräldrar och sättet på vilket de hanterade det faktum att min bror och jag inte var deras biologiska barn, att det initiala traumat av att inte tillhöra samma genetiska klan förstärktes betydligt. Innan jag berättar nästa historia ska jag göra en parentes. Att ha barn är inte lätt. Jag har sett…