Om avsnittet
Kärleksrelationer är en spegel av det anknytningsmönster vi relaterar till. Och som jag nämnde tidigare, baseras detta mönster på hur våra föräldrar, eller de som uppfostrade oss, visade oss eller lärde oss att relatera till dem. Innan jag börjar är det viktigt att sätta min berättelse i sitt sammanhang. Det är också viktigt att komma ihåg att detta är min erfarenhet och inte den absoluta sanningen. Och även om jag har delat historier med andra adopterade och funnit många likheter mellan deras berättelser och min, vill jag understryka att detta är bara min. Min berättelse, min historia. Detta är ett känsligt ämne för mig och jag har svårt att veta vart jag ska börja. Kanske kan jag börja med samma fråga: Hur påverkade allt detta min partner? Denna fråga får jag oftast från partners till adopterade personer. De känner oro för sin partner och undrar hur de kan hjälpa till eller hur de kan bidra till att den person de älskar läker ett så djup sår. Samtidigt visar de ett stort intresse för att veta hur min partner hanterade det hela. Kunde han verkligen uthärda min smärtsamma sökprocess? Var han där för att stötta mig i allt? Och vad hände med kärleken och romantiken mitt i en så djup helandeprocess? Jag kommer att försöka vara så rättvis och objektiv som möjligt, av respekt för allt stöd och all kärlek jag fick vid den tiden, vilket i ärlighetens namn inte var lite. Den person som var min partner under många år och som följde med mig under större delen av denna sökning är den som jag i tidigare kapitel har kallat John. Förhållandet tog slut i början av 2019 på ett mycket abrupt och traumatiskt sätt, men under de första 10 åren av de 13 vi var tillsammans var det den vackraste och mest hälsosamma relationen jag haft i mitt liv. John var den som från början insisterade att jag skulle söka efter mina rötter. Han såg tomheten inom mig och kanske, eftersom han omedvetet tänkte som många partners till adopterade personer, att om jag fann mitt biologiska ursprung skulle mina sår läkas och jag skulle kunna ge honom all den kärlek han behövde, stöttade han mig i att ta de nödvändiga stegen i min sökning. Han var den som alltid sa att det inte spelade någon roll om jag var dotter till försvunna personer eller inte, att det hade inträffat en tragedi i början av mitt liv oavsett vilka mina biologiska föräldrar var. Detta var något som tog mig lång tid att förstå, eftersom jag i min fantasi trodde att min mamma överlämnade mig och gjorde sig av med mig för att jag var en besvärlighet i hennes liv. Men om jag hade varit dotter till försvunna personer, var budskapet som verkligheten förmedlade till mig, exakt det motsatta. För John var det klart att en mamma i de flesta fall inte vill släppa sitt barn, att det måste vara mycket komplicerade omständigheter för att det ska hända. Han engagerade sig verkligen i sökandet, reste med mig till Argentina, följde med mig till den argentinska ambassaden i Stockholm för att lämna DNA, var vid min sida när jag fick…
