Om avsnittet
Att närma mig direkt till källan för information om min illegala adoption hade förmodligen varit det mest logiska och förnuftiga i hela den här sökprocessen. Jag visste ju trots allt vem det var som informerade min mamma om min existens. En av mina bästa vänner i Sverige, en argentinare och son till exilerade, gav mig själva idén. Men jag vågade inte förrän i maj 2018. Här är varför: Min mamma och min pappa var emot min sökning. Att jag då skulle fråga deras vän, som tipsat min mamma om mig, om hon visste något mer om min adoption, något som fyllde dem med skräck och skam, fanns inte på kartan. "Få inte för dig att besvära henne!" sa de. Och jag kände i ärlighetens namn likadant. Även om det låter löjligt och även om jag hade rätt till min historia, skrämde det mig att behöva knacka på någons dörr och fråga vad de visste om mitt ursprung. Framför allt för att alla – absolut alla – sedan 2003 hade antagit att jag var barn till försvunna personer. Det betydde att min sökning i så fall skulle innebära att den här personen på något sätt var inblandad i brott mot mänskligheten. Ja, jag vet, ett brott är ett brott och de skyldiga är skyldiga, punkt slut. Men för mig var det inte så enkelt. Kanske var det mitt ständiga Stockholmssyndrom, mitt medberoende, min förnekelse, min rädsla för avvisande, att folk skulle bli arga på mig, min konflikträdsla, min skam, min dåliga självkänsla, eller en kombination av allt det där, som gjorde att jag inte kunde hitta styrkan att ta steget och prata med deras vän.Tills Mormödrarna av Plaza de Mayos DNA-resultat visade sig vara negativt, och den vägen stängdes. Om jag är barn till försvunna, kommer vi förmodligen aldrig kunna bevisa det. Efter att Simón och min dåvarande partner övertalade mig att fortsätta sökandet trots det negativa resultatet, var jag tvungen att hitta en ny väg. Å ena sidan innebar det att närma mig kontoret för mänskliga rättigheter och Mercedes Yañez, och å andra sidan att gå direkt till källan. Jag behövde prata med de vittnen som verkligen visste vad som hade hänt i augusti 1977, när min familj hämtade mig från doktor Bartuccas hem. Det krävdes mycket, men väldigt mycket mod för att först kontakta dottern till Marta som jag, för anonymitetens skull, kommer kalla henne. Martas dotter hade gått i skolan med min bror, och varje gång jag träffat dottern hade hon varit så vänlig mot mig. Jag skrev till henne och frågade om hon tyckte det var okej att jag kontaktade hennes mamma och frågade om min adoption. Hon sa ja och gav mig mammans kontaktuppgifter. Maj 2018, under en av resorna vi gjorde för att fortsätta mitt sökande, samlade jag mod till mig och besökte Marta och hennes man i deras lägenhet i Palermo, Buenos Aires. Jag var livrädd och visste inte, som väntade mig. Efter så lång tid, så mycket förväntan, efter att ha levt med en berättelse om hur allt började i mitt liv – vad skulle nu komma fram, vad var sanningen? De tog emot mig med all den värme och vänlighet i världen.Det var så…
