Om avsnittet

"Det som hände var för länge sedan, Natalie. Det är du som inte kan släppa det förflutna." Åh, vad jag önskar att jag kunde göra det – bara släppa det förflutna. Vara fri. Leva i nuet. Hela mitt liv, vilket nu motsvarar trettio år av terapi, trettio år av meditation och sjutton år i tolvstegsprogrammet, har jag försökt acceptera och släppa taget. Jag kan inte kontrollera världen, men jag kan ta ansvar för mina handlingar, för att söka hjälp. Budskapet har alltid varit detsamma: Acceptera, känn efter, släpp taget och var tacksam. Acceptera, känn efter, släpp taget, var tacksam. Bli medveten, agera därefter, ge mig själv kärlek, värdera mig själv, ignorera rösterna i mitt huvud som ständigt upprepar budskapet om min ovärdighet. Det där budskapet som andas genom varje por i min kropp. Innan jag ens hinner märka det, är det där – viskar i mitt öra, förklarar varför människor omkring mig beter sig som de gör. Bekräftar min underliggande tro. Bländar mig för verkligheten – den komplexa, detaljerade verkligheten. Självklart vet jag allt detta, så till och med att känna smärta eller ilska skäms jag för. Hur vet jag om det jag känner är verkligt – eller bara trauma? Var finns min sanning? Vad är verkligt? Och igen: varför kan jag inte släppa denna identitet? För inte så länge sedan kunde jag äntligen gå på en gruppterapi för adopterade, organiserad av samma institution som erbjuder gratis terapi för alla adopterade – adopterad.com. Jag hade letat i många år efter ett sammanhang där jag kunde träffa andra adopterade och prata om saker som bara vi riktigt kan förstå. Redan 2017, mitt i en djup depression, sökte jag psykiatrisk hjälp – trots att jag redan gick hos en psykolog. Jag kände att jag inte orkade längre, så jag hade ett möte med en psykiater som skulle skicka mig vidare till ytterligare en, och därifrån kanske jag skulle få medicin. Den här psykiatern intervjuade mig i en timme. Han ställde alla möjliga frågor, bland annat vilken sorts hjälp jag sökte. Jag svarade utan att tveka: Jag vill gärna gå i gruppterapi med andra adopterade. Han såg förvånad ut. ”Varför det?” frågade han. ”Jo”, sa jag, ”jag har lång erfarenhet av tolvstegsgrupper och vet att det hjälper enormt att lyssna på andras berättelser.” ”Men varför då?” upprepade han. ”Det gör ju bara att du identifierar dig ännu mer som ett offer. Människor med trauma, som du, blir väldigt egocentriska av den smärtan.” ”Ja, jag vet,” svarade jag. ”Det är därför jag redan går i tolvstegsgrupper för vuxna barn till dysfunktionella familjer – för att bryta just det egocentriska och lyssna på andras berättelser.” Han såg frustrerad ut, irriterad. Jag var lugn. Jag gav mig inte. ”Och vad tror du förändras av att hitta din biologiska identitet? Ingenting kommer att förändras!” insisterade han. Jag svarade tålmodigt: ”Jag förstår att det är svårt att förstå för någon som inte är adopterad.” Då svarade han: ”Jag är adopterad. Och jag har inget behov av att hitta min biologiska identitet.” Jag tittade…