Om avsnittet

I maj 2018, tack vare Paola Klechman och Lorena Quiroga – även de med utbytta identiteter och sålts av doktorn Bartucca – ledde mig tillslut till kontoret för mänskliga rättigheter, som ligger vid folkbokföringsmyndigheten i Buenos Aires. Som jag redan berättat hade Lorena och Paola vid det laget sökt i flera år, så tack vare deras tidigare arbete kom jag i kontakt med Mercedes Yañez. Kontoret för mänskliga rättigheter var, åtminstone då, litet. Vid ett bord satt Mercedes och vid det andra Cecilia, som efter att Mercedes gått i pension tog över hennes roll. Det är där man arbetar med återställandet av biologisk identitet. Det vill säga, man kan komma till deras kontor med sitt födelsebevis, och utifrån det – samt berättelsen man hört om hur adoptionen gick till – gör de en undersökning som leder till ett antal möjliga biologiska mödrar som man sedan åker och besöker. I princip, utifrån läkarens namn och den adress som står i födelsebeviset, drar de slutsatser om på vilket sjukhus man kan ha fötts – om det inte redan står där. Därifrån fortsätter sökandet i folkbokföringens arkiv, där de granskar födelseattester runt det datum som anges som födelsedatum i dokumentet, vilket ofta är falskt. De handlingar som väcker uppmärksamhet är de där unga, ogifta mödrar förekommer, samt sådana där det står att barnet dog kort efter födseln av okända orsaker. De noterar också fall där barnet helt enkelt försvinner ur registren – barn som inte längre finns upptagna någonstans. Det är som att leta efter en nål i en höstack. Men Mercedes, och senare Ceci, använder sin erfarenhet och intuition för att bland all dess data hitta mödrar som för många år sedan födde barn på ett kommunalt sjukhus i Buenos Aires. Så i maj 2018 gav Mercedes mig en lista med femton kvinnor som jag skulle åka och besöka. Tillsammans med listan fick jag mycket noggranna instruktioner om hur jag skulle närma mig dessa mödrar, baserat på många års erfarenhet av att knacka dörr hos de möjliga biologiska mödrarna. Hon betonade att det var oerhört viktigt att följa proceduren till punkt och pricka, eftersom framgången i mötet berodde på det. Förfarandet var följande: När man fått adressen till mamman måste man åka dit personligen. Man ska knacka på dörren ensam, utan sällskap. Om det inte är mamman själv som öppnar, ska man hitta på en historia som ursäkt för att be att få träffa henne – det är mycket viktigt att inte berätta för någon annan än mamman varför man kommit dit. Man kan till exempel säga: ”Jag har ett personligt meddelande från min mamma, som nyligen gick bort, och som var skolkamrat till fru X.” Man måste komma ihåg att mamman kanske aldrig berättat för någon om det barn hon fick för mer än fyrtio år sedan. Dottern kan till exempel vara ett resultat av en våldtäkt som hon aldrig talat om, eller av en otrohet som hon fortfarande skäms över. Det är mycket möjligt att mamman har byggt upp ett nytt liv och att det barnet är en del av ett mycket avlägset förflutet. Man…