

Om avsnittet
Den dag jag äntligen gick till Mormödrarna på Plaza de Mayo, darrade mina ben. Jag gick med en vän som höll i mig de sista metrarna till byggnadens ingång. När jag gjorde min spontana presentation på Mormödrarna på Plaza de Mayo - vilket i princip innebar att jag presenterade mig och sa att jag hade misstankar om att jag var ett barn till de försvunna - var det inte många av oss “eventuellt stulna barn”som trädde fram. Då var det tydligen ovanligt men det förändrades med Kirchners presidentskap som följde de kommande åren. Tack vare mycket arbete och kampanjer, är det idag välkänt vad man ska göra om man misstänker att man är barn till en försvunnen person och man vill vända sig till Mormödrarna på Plaza de Mayo. För mig var det som att komma ut ur garderoben. Jag gjorde mig synlig för, enligt min familj, en möjlig fiende. Som jag nämnde sa i förra kapitlet, på den tiden var allt man hörde om såna fall historier om hur organisationer och statliga instanser som jobbade med det här efterlyste och jagade personer som dom misstänkte var barn till försvunna och när de väl hade hittat fall gav dom inte upp förrän de hade fått ta ett DNA-prov och familjerna som hade uppfostrat dessa stulna barn åtalades och fängslades. Och naturligtvis fanns det skäl till att göra det. De flesta av fallen man hörde historier om handlade om barn till “försvunna” kvinnor som var gravida och hölls fångna i hemliga interneringsläger fram tills de födde ett barn. Ibland torterades dessa kvinnor till och med trots att de var gravida. Under diktaturen utarbetades hemliga regelverk för att fastställa proceduren i dom här fallen och man organiserade hemliga förlossningsavdelningar i eller nära de hemliga interneringslägren, med läkare och sjuksköterskor under militärt befäl. Efter förlossningen mördades mamman och falska dokument upprättades för barnet, så att dess ursprungliga identitet skulle raderas. Barnen gavs sedan till par som i de flesta fall var direkt eller indirekt medbrottslingar eller medskyldiga till morden på de biologiska föräldrarna och till att barnens identitet undanhölls. I vissa fall registrerades barnen som biologiska barn av de som lagt beslag på dom, det vill säga de ”nya” familjerna och i andra fall ordnade man det genom illegal adoption. Av någon anledning och logik som jag fortfarande har svårt att förstå, enligt de var det vettigt att döda mödrarna, men inte de nyfödda barnen. Såsom jag förstod det, handlade det om att man tänkte att de nyfödda barnen kunde räddas från sina biologiska föräldrars vänsterideologier om de uppfostrades av så kallade högermänniskor. Det var alltså bara en (betoning på en) del av en större plan: Att utrota vissa ideologier och därmed också människorna som stod upp för dom. Jag minns inte om jag gick till Abuelas de Plaza de Mayo en eller två gånger det året. Men jag minns däremot att jag träffade Estela de Carlotto, ordförande för Mormödrarna, Abel Madariaga, sekreterare för Mormödrarna, och jag tror även att jag…