Om avsnittet

Åren gick och som jag har berättat förut, efter min mammas död 2013, när jag hörde att en av hennes sista önskningar var att jag skulle hitta mina biologiska rötter, eftersom vi alla trodde att jag var dotter till en försvunnen person, tog jag äntligen mod till mig att prata med min far och berätta att jag tänkte lämna DNA:t hos Mormödrarna på Plaza de Mayo. Det var viktigt för mig att informera honom om vad jag skulle göra, på grund av de konsekvenser han eventuellt skulle få. Till min stora förvåning var hans svar positivt. Jag hade alltså väntat i tretton år på att ha det här samtalet. Jag hade förberett mig på alla möjliga sätt och hade förväntat mig alla former av reaktioner från honom, förutom den här. Det verkade som om han hade tänkt på det. Så överraskande var hans reaktion att jag, som pratar på och aldrig är tyst, blev mållös. Det var februari 2015, jag var på väg att återvända till Sverige, men eftersom min kontaktperson i Conadi hade skrivit till mig några månader innan och frågat mig om jag kände att jag var redo att lämna DNA:t, bestämde jag mig för att besöka dem för att ställa några frågor innan jag åkte tillbaka till Sverige och lämnade DNAt där. Jag ville åka tillbaka till mitt hem, till mina vänner, till min psykolog, till mitt arbete, till min plats i världen där jag känner mig trygg och säker från allt, för att kunna hantera väntan bättre. Frågorna jag hade kan verka triviala för resten av världen, men viktiga för mig. Till exempel, om de hittade en familj i sin genbank, hur lång tid skulle det ta innan mitt efternamn ändrades? Och ändras mitt argentinska pass automatiskt? Och mitt ID? Och vad skulle hända med mitt tyska pass? Och mitt uppehållstillstånd i Sverige? Och mitt bankkonto? Och mina kort? Och hur lång tid skulle hela processen ta? Om jag skulle tappa kontrollen över min identitet ville jag åtminstone på ett praktiskt plan veta vad det skulle innebära. Det är ju ändå så att en del av mig, den tyska delen, vill ha struktur och planering. Jag åkte till Conadi med min vän Adri, som hade följt med mig första gången jag gick till mormödrarna, eftersom han insisterade på att jag faktiskt inte skulle gå dit ensam. Jag tänkte faktiskt gå själv. Tack och lov för de kloka vännerna som känner mig och vet att jag har svårt att be om hjälp och dyker upp ändå. Framme hos Mormödrarna tog de oss till kontoret där han som var ansvarig för mitt ärende fanns. Allt började bra. Han hade min akt öppen på sitt skrivbord. Jag minns inte hur samtalet började, men jag berättade för honom att jag hade kommit för att ställa några sista frågor till honom. Jag sa till honom att jag skulle lämna DNA:t i Sverige, och han svarade till mig: "Varför inte lämna det nu?”. Jag försökte lugnt förklara varför, men mina svar verkade irritera honom. Jag förstod inte vad som hände, men eftersom jag var så van att ge förklaringar i mitt liv, tålmodigt och utan att bli upprörd, försökte jag vara tydlig och hålla mig lugn. När man bär på så mycket…