Om avsnittet

Sedan första gången jag fick reda på att jag var adopterad, när jag var 5 eller 6 år gammal tror jag, har jag varje gång ämnet tas upp i någon situation fått någon slags kommentar som försöker styra min uppfattning om vad som hände och göra det till något obetydligt och försöka normalisera det. Till exempel: "Men ditt biologiska ursprung spelar ingen roll, det viktiga är din riktiga familj" eller också "Jag tänkte på vilken tur du faktiskt hade, tänk var du skulle ha hamnat annars", "Mamma är inte den som föder dig och utan den som uppfostrar dig” och den klassiska "du letar efter ursäkter för att spela offer och inte ta ansvar för ditt liv", "du väljer att identifiera dig som adopterad eftersom det är det enda du vet och vem skulle du vara utan den identiteten?", eller "vi har alla problem, ibland undrade jag också om jag var adopterad". Det behöver inte sägas att 99 % av alla som har gjort detta inte är adopterade utan har vuxit upp med sin biologiska familj. På senare tid, sen jag började berätta om sökandet och dokumentären som började filmas 2015, har den vanligaste kommentaren varit: "Låt inte det här definiera ditt liv, försök leva istället". Alla dessa kommentarer, tror jag, var aldrig menade att skada mig. Som jag insåg efter min våldtäkt försöker människor som känner sig maktlösa inför orättvisor att kontrollera de skador som orsakas av den oföränderliga verkligheten, eftersom det inte finns något sätt att förändra hela samhället och verkligheten. Liksom kommentarerna efter min våldtäkt som påpekade att jag kunde ha gjort något för att förhindra det, eller att jag kunde göra något för att förhindra det trauma som det ledde till, har många människor försökt att kontrollera skadorna av ett grymt samhälle som de är en del av genom att lägga skulden för min smärta på mig. För att ge ett mer konkret exempel, vad som händer är detta: Föreställ dig att man av en anledning som ligger utanför ens kontroll råkar trampa på ett brinnande golv och bränner sina fötter. Då skulle människors reaktion vara: "Varför gick du på det där golvet?" Och inte "Varför brann det där golvet?" Medans ens brännsår fortfarande läker så vill de att du ska fortsätta gå. "Det är över, det är i det förflutna, hur mycket längre kommer din rehabilitering att pågå?" Och inte: "Hur är det med de där såren?" Medan dina fotsulor fortfarande värker och det är svårt att gå: "Jag undrade också en gång om mina fötter var brända, vi har alla problem ibland" och inte: "Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det känns, men jag finns här om du behöver prata". När du letar efter olika sätt att desinficera såren så att de läker en gång för alla: "Det är bara det att du verkligen gillar att identifiera dig som den som är bränd, du gillar att spela offer" istället för: "Styrka! En dag i taget kommer du att läka". Och varje gång frustrationen överväldigar dig och du önskar att du var någon annan och inte behövde gå igenom hela rehabiliteringsprocessen: "Det är bara det att…