

Om avsnittet
En av de saker jag aldrig tröttnar på att upprepa är att om det är något jag har lärt mig med tiden så är det att livet inte är svart eller vitt, oh att människor inte alltid är bara onda eller goda. Livet är inte som en Hollywoodfilm, där karaktärerna saknar nyanser och skurken är lätt att upptäcka redan i början av berättelsen. Verkligheten och människan är mycket mer komplex och full av gråskalor, förklaringar och historier, vilket är anledningen till att det ibland är så svårt att förstå vad som egentligen pågår. Även om det är en obekväm sanning och hjärnan verkligen skulle vilja förenkla, klassificera, döma och förkasta, måste den förr eller senare acceptera att allt kommer någonstans ifrån och att allt är på väg någonstans. Som fiskar i den vattenström som bildas av mänsklighetens historia. Och i dessa vatten försöker vi simma en unik kurs, men aldrig ut ur den ström vi lever i. Kort sagt, vi gör vad vi kan med det öde vi fått oss tilldelat. Martin och jag träffades tydligen så snart våra familjer hade adopterat oss, eller snarare skaffat oss. Hans syster och min bror gick tillsammans på förskolan i den tyska skola som vi senare också skulle gå i. Där träffades de två mammorna, var och en med sin egen lilla bruna bebis, och jag kan tänka mig att de jämförde sina adoptioner. Sedan dess har vi känt varandra. Vi gick på förskolan tillsammans och sen gick vi i samma klass i grundskolan. Martin var min första pojkvän i andra klass, tillsammans med en annan Martin. Ja, jag var tydligen polyamorös på den tiden. Martin berättade för den andra Martin att han och jag faktiskt gick bättre ihop eftersom vi hade liknande hudfärg. Vi var båda bruna i en skola full av vita och blonda. Faktum är att man kunde se vem som var adopterad i min skola, för det var mest de bruna, med något enstaka undantag. På rasterna lekte Martin detektiv, och spelade alltid rollen som den hämndlystne hjälten. Han var längre än de andra och man visste att Martin inte var att leka med. Min mamma berättade för mig att han redan som liten brukade han åka med sin syster med kollektivtrafiken till skolan. Min bror och jag, vi fick åka med skolbussen. "Vilken modig pojke", tänkte jag alltid. Martin var född till att bli en hjälte. Bredvid honom kände jag mig alltid mjuk och ofarlig. Efter grundskolan försvann Martín från min radar. Han gick i gymnasiet på militärskolan som han själv hade valt, vilket var otänkbart för mig i den åldern. Militärskolan lät som ett straff, en plats dit man skickar barn som behöver disciplin. Han gick den vägen, och jag gick min, till gymnasiet på den tyska Goethe-Schule. Jag såg honom då och då på de sommar- och vinterläger som anordnades av det tyska kollektivet i Buenos Aires. Lägren hette "DAL-Deutsche Argentinische lagergruppe", som jag förstod långt senare, påminde om de mörka dagarna i Tyskland och dess "Hitlerjugend". Det var där vi träffades jag och Martin. Han hade redan varit där sedan han var barn. Jag gick med först när jag var 14 år. På…