Om avsnittet

Efter 7 år utan att ha haft någon kontakt, började vi prata igen tack vare sociala nätverk. Han dök upp på Facebook en dag och vi blev vänner där. Vid den tiden, 2009-2010, höll jag på att återhämta mig från en utmattning som gjorde att jag isolerade mig hemma och mer eller mindre rehabiliterades lite i taget. Något som krävde mycket tålamod. En dag såg jag att Martin hade skrivit något om militärdiktaturen och jag vågade fråga honom om han trodde att han också var son till de försvunna. Jag berättade för honom om mina misstankar och att jag hade kontaktat Mormödrarna på Plaza de Mayo innan jag flyttade till Sverige. Jag berättade också att jag inte hade vågat lämna DNA så att de skulle kunna hitta en match i deras DNA-bank. Han, med den självsäkerhet som kännetecknar honom, svarade mig: "Jag tror inte att jag är en son till en försvunnen person, men jag ska snart resa till Argentina. Vill du att jag ska ta reda på om du är det?" Jag svarade ja, men förstod inte riktigt hur han kunde få reda på något sådant, samtidigt som jag inte vågade fråga honom. Martín reste till Argentina och återvände några veckor senare, men jag var inte redo att höra hans svar. Det var inte förrän ett år senare som jag samlat tillräckligt med mod för att lyssna och hans svar var: ”Jag var rädd att du skulle fråga mig, för svaret är svårt. Ja, du är dotter till en försvunnen person. Jag å andra sidan, är inte det." Vi pratade om det via Skype-chatt. Jag fortsatte att ställa frågor till honom, men han sa att detta var den enda information han hade fått. Jag frågade om jag kunde prata direkt med dem som gett honom informationen, och ännu viktigare, vilka "de" var. "Nata, det här är farliga människor, bli inte involverad" svarade han. Det var först i 2018 som jag förstod vad han menade. Sedan Martin flyttade till Schweiz, har han jobbat inom säkerhet, tack vare sin förflutna inom polisen och militären. Och tack vare att han har arbetat hårt och konstant, har han uppnått en mycket bra ekonomisk och social status. Kort sagt, efter att ha överlevt Argentina, återuppfann Martín sig själv och byggde upp sitt liv på nytt. Lite som jag, om man tar bort ekonomisk framgång och social status. Efter att han berättat vad han fått reda på, tappade vi kontakten igen. Jag tar alltid väldigt starka nyheter, väldigt lugnt, och vid den tiden hade jag precis kommit ur toppen av min depression, och ville ägna mig mer än något annat åt att producera min musik och bygga upp mitt liv från en hälsosammare plats. Jag var 33 år och hade släppt min första singel "No te doy más", producerad av mig genom mitt skivbolag "El Sol y la Luna music". Vilket, om jag får säga det själv, var ett stort steg för någon som två år tidigare knappt kunde ta sig ur sängen, svara i telefon eller lämna huset. Vägen till rehabilitering från en utbrändhet, eller någon typ av depression eller trauma är lång, komplex och man måste ha mycket tålamod och uthållighet. I mitt fall bestod det åtminstone på den tiden av…