Om avsnittet

Om världsmusiken och mångkulturen som globalt experiment. All musik är en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i 
skarven. Inte all musik är underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Ozan Sunar, verksamhetsledare på Moriska Paviljongen i Malmö, Per Wirtén, författare och skribent. Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater. Gästkrönikör: Johanna Paulsson, frilansjournalist och kritiker. Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver om världsmusiken och det globala experimentet. Jag strosar omkring i Paris. Från dolda högtalare pumpas världsmusik från Madagaskar med programmerade beats. Helt i linje med Virgin Megastores filosofi, att folkmusik även från de mest isolerade öar kan säljas som "världsmusik". Visst
 svänger det. Men för vem svänger det? I utsugarperspektiv finns det pengar att tjäna på världsmusik, och här är
 prognosen fortsatt olustig. Avstånden utgör numera inget hinder. Därför kan den mest isolerade pygméstam få 
cd-plattor och kassetter långt innan den får el och rinnande vatten.

 I dag är världsmusiken en mjölkkossa. Kitsch och originalitet trängs på
 hyllorna. Och i den sjätte generationens synthesizer finns en stor meny med
 ”exotiska ljud” lagrade i instrumentets internminne: shakuhachiflöjt, 
munorgel, bronslur, vinare, fingercymbal, snäckskalstrumpet, blur, kementché. Tack vare 
digital överföring kan vilket ljud som helst på klotet göras tillgängligt och 
spelbart. Här sitter upphovsrätten löst eftersom musiken i det 
stora hela betraktas som gemensam egendom. Jag behöver till exempel bara ett par
 dagar för att tanka hem ljudfiler med "folklig musik" som det tog kompositören Bela Bartók
 ett helt liv att samla in bland de transsylvanska bergen.
 Ta en didgerido. Ett heligt instrument för en aborigin, som med hallucinatorisk
 rundblåsning får den ihåliga trädstammen att vibrera. Snart säljer varje närbutik 
didgeridos. Långa, korta, typiska, turistifierade. Samma sak med
 indianernas regnstavar, den svenska säckpipan, västafrikanska vattentrumman, den arabiska ouden och så vidare. 
Hur exotiska dessa instrument än upplevs i vår tankevärld, är de inom räckhåll för
 vilket utnyttjande som helst. Walt Disneys styrelseordförande Michael Eisner 
fick alltså rätt när han för snart fyrtio år sedan lanserade sin utopi om alltings tillgänglighet: "Kultur 
är lika med en mångfald individuella möjligheter till individuella val och
 individuella uttryck. Ja, det som folk överallt vill ha."
 Med en ofattbar hastighet drivs kulturer in i en rörelse framåt. Ekonomen och
 framtidsforskaren Edward Luttwaks menar…