Om avsnittet

Humor sammanför människor och förgyller livet, men den stänger också ute. Boel Gerell funderar skrattets särskiljande verkan och över vad det är som roar så med en tuss katthår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det ligger nåt tovigt och grått i mitt smyckeskrin och när jag lyfter upp det ser jag att hårtussen är prydligt arrangerad på en silverkedja. Som en vacker berlock, fast ful och äcklig och även om jag inte hör det så anar jag det triumferande skrattet från äldsta tonårsdotterns rum. Tovan är inte ny för mig, verkligen inte. Förra gången den överraskande dök upp i min intimsfär låg den på en liten kudde formad som ett hjärta på tangentbordet till min laptop. I ärlighetens namn placerade jag den dessförinnan hest skrockande i min dotters ömt omhuldade necessär, mellan hennes många väldoftande krämer och den har dessutom suttit inkilad i skalet till hennes lika högt älskade mobil. Vad är nu detta för konstigheter, undrar du förstås, med all rätt. Varför klämmer jag förstulet flinande in en smutsig tuss från familjens långhårskatt bland min dotters sminksaker? Är jag inte riktigt klok? Nej, kanske inte, inte i objektiv mening. Men inom den lilla kretsen som utgör min allra närmaste familj är det här vår uppfattning om ett lyckat practical joke. Ska jag förklara för nån annan, exempelvis för dig, vad som är kul blir det genast genant. Skämtet går helt enkelt inte att översätta på ett begripligt sätt, blir platt och besynnerligt och resulterar i bästa fall i ett blekt, medlidsamt och rätt undrande leende från den artiga publiken. Och så är det ofta med humor, tänker jag, att den utanför sin tilltänkta krets och kontext blir obegriplig. Lika fnissigt festlig och förenande som vitsen är för de invigda, lika exkluderande, frustrerande och till och med hotfull kan den te sig för den som inte vill eller kan förstå det roliga. Som kanske samlar sig till det där bleka leendet för att det förväntas av en, men som inombords fylls av olust och ensamhet. Kanske är det denna känsla av utanförskap som är värst för den som byter land eller klass och konfronteras med en ny värld där inte bara språket utan också värderingarna och perspektiven är nya. Att inte förstå hur systemet rent praktiskt fungerar är en sak, men att inte hänga med i skrattets snabba kast och stå handfallen när bollen studsar åt ditt håll är värre. För vad är det egentligen de flabbar åt, de där andra som tycks ha det så kul tillsammans? Det är väl inte åt dig? En vanlig klyscha som används för att definiera förmågan att behärska ett främmande språk är att det är först när du kan skämta på det nya språket, som du talar det flytande. Själv tänker jag att frågan är mer komplex än så. Även om du begriper vad som är tänkt att vara kul, är det inte säkert att du uppskattar komiken. Reaktionen är inte nödvändigtvis intellektuell utan har hellre sitt fäste…