Om avsnittet
Skrattet är en lättnad i mörkret. Men enligt psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kan humorn också vara omstörtande när den visar vilka strukturer vi sitter fast i. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 14/3 2017. Jag skämtade bara! Det måste vara en av de vanligaste fraserna i språket. Men kan ett skämt verkligen bara vara ett skämt? Är det inte alltid något mer? Sigmund Freud samlade på skämt i hela sitt liv. I sin essä om humor berättar han om den dödsdömda mannen som på morgonen, precis innan sin avrättning vandrar ut på galgbacken, ser galgen framför sig, ser sitt öde och därefter tittar upp mot himlen där solen lyser och säger: "Veckan börjar fint i alla fall!" Galghumor i sin mest ursprungliga form. Freud förklarar att det som händer i skämtet är att den dödsdömda mannen ser på sig själv utifrån och tycker att han är skrattretande, rentav löjlig, att situationen är absurd. När man gör det, ser sig själv utifrån på det sättet och kan skratta åt sig själv så är det befriande och upplyftande, menar Freud. Det intressanta är att Freud tänker sig att det är överjaget som ligger bakom skämtandet. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Överjaget behöver alltså inte bara vara en internaliserad uppläxande röst som säger åt dig att jobba hårdare, frosta av frysen, sopa upp gruset i hallen, utan kan också uppmana dig att skratta åt situationen eftersom den är så absurd. Skrattet blir ett försvar mot smärtan, ett sätt för överjaget att ta hand om jaget. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Jag är böjd att hålla med. För en tid sedan var jag på en begravning, det var en mycket nära väns man som hade gått bort, bara trettionio år gammal. Det var vidrigt, fullständigt avskyvärt. Jag grät, en skakande fulgråt som aldrig tycktes ta slut. När deras son lade en blomma på kistan med sin lilla knubbiga hand kändes det bokstavligen som om jag skulle gå sönder. Och då var min sorg bara en skugga av min väns. När ceremonin var över var det dags att gå bort till församlingslokalen för kaffe. Jag kramade om min vän hårt och vi grät i varandras armar, sminket rann gråsvart över kinderna. Vi bytte några ord om hur fint det var att så många kommit dit, för att minnas och hedra hennes man. "Ja", sa min vän, "till och med pappa". Jag visste sedan länge hur ogärna hennes pappa lämnade sin lilla by på västkusten, hur intensivt han ogillade dryga huvudstadsbor. "Tänk", sa hon. "... tänk att det skulle krävas att min man dog, för att pappa skulle komma upp till Stockholm". Så skrattade vi båda så högt att folk vände sig om. Jag kan egentligen inte komma på så många platser eller tillfällen där det känns mindre lämpligt att skratta än just på en begravning, i en kyrka. Men ändå gjorde vi precis just det. Och i den korta stund då skrattet skakade…
