

Om avsnittet
John Ruskin var främst känd som konsthistoriker och kritiker. Men hans texter och ekonomi och samhälle var alltför radikala för sin samtid. Kanske är de just vad vi behöver nu, funderar Dan Jönsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk dig att du plötsligt ärver ett stort gods. En egendom med bördiga åkrar, dignande fruktträdgårdar och kanske till och med en liten guldfyndighet. Du har, som det heter, blivit rik. Det finns bara ett litet krux, inser du efter ett tag: det går inte att hitta några anställda. Om din rikedom ska bli verklighet måste ju fälten plöjas och skördas, fruktträden beskäras, guldådern sprängas fram ur berget. Det kan du inte göra själv. Utan anställda som gör jobbet är all din rikedom värdelös. Och för att få tag i dessa arbetare måste det finnas människor som är fattiga, i jämförelse – det vill säga: människor som är beredda att arbeta på ditt gods mot den betalning du är villig att ge dem. Rikedomen består alltså inte i dina materiella tillgångar utan i den makt du utövar över andra människor. Mer konkret, i makten att få tillgång till deras arbete för din egen vinning. Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David Ricardo, betraktade han som en sorts kollektivt hjärnsläpp ... Så här förklarar John Ruskin rikedomens innebörd i sin essä ”Åt denne siste”, ursprungligen publicerad som en serie artiklar i tidningen Cornhill Magazine 1860. Rikedom är egentligen makt – och denna makt blir bara användbar om det också finns fattigdom. Dina pengars kraft är helt beroende av att det finns någon annan som behöver dem; konsten att bli rik är därför, skriver Ruskin, ”lika mycket och med nödvändighet konsten att hålla sin granne fattig”. Hans essä, som alltså skrevs i stort sett samtidigt som Karl Marx skrev ”Kapitalet”, var ett generalangrepp på den viktorianska industrialismens så kallade klassiska nationalekonomi, förkroppsligad i idén om Homo Oeconomicus, ”den ekonomiska människan”, som genom att arbeta för egen vinning lägger grunden till nationens rikedomar – och Ruskins kätterier möttes av en kritikstorm som fick tidningen att avbryta publiceringen. Men Ruskin tappade inte modet, utan fortsatte i flera senare skrifter att utveckla sina idéer om en annan ekonomisk ordning, byggd på rättvisa och respekten för det allmänna bästa. Att läsa de här texterna idag är en märklig upplevelse. John Ruskin är annars mest känd som en av sin tids viktigaste konsthistoriker – kanske allra mest för att han i sin bok ”The Stones of Venice” utvecklade begreppen ”romanskt” och ”gotiskt” om den medeltida arkitekturens olika stilar – och det var just från medeltidens förkapitalistiska civilisation, dess skråväsen och hierarkier, han fick impulserna till sin ekonomikritik. Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David…