Om avsnittet
Första person plural, den kollektiva rösten eller kort och gott ”vi”. Detta pronomen blir allt vanligare som berättarröst i litteraturen, särskilt den amerikanska. Maja Andreasson funderar på varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Romanens historia är också en historia om individen. Medan hjältarna i den klassiska epiken inkarnerade samhällets traditioner och ideal, utrustades romanens figurer med en egen blick på världen. Istället för att agera i enlighet med legender och myter, började romanens protagonister handla utifrån sin specifika situation. Romanens genomslag äger också rum samtidigt upplysningens idéer får fäste i Europa och människan blir den självklara huvudpersonen.* I 1700 och- 1800-talets Bildungs-romaner ger sig ynglingar ut på mognadsresor kantade av förvirring och frestelse, och i den modernistiska romanen växer intresset för människans inre vrår. Även inom postmodernismen, med sina autobiografiska lekar och splittrade subjekt, är upptagenheten med individen central. En spännande fråga blir därför vad som händer i de romaner där individen inte är i fokus? Hur låter en roman där gruppen har ordet? I boken Fictions of Authority från 1992, uppmärksammar narratologen Susan Lanser ett sällsynt berättarperspektiv som hon döper till communal voice, kollektiv röst. Böcker som är berättade ur detta perspektiv för, enligt Lanser, alltid marginaliserade gruppers talan och är per definition skrivna av kvinnor. Lanser driver till och med tesen att män inte behöver ett vi, eftersom deras jag redan talar med vi:ets auktoritet. Den här spaningen är spetsig, men kanske något förhastad. Sedan Fictions of Authority gavs ut har en mängd författare, både män och kvinnor, utforskat den kollektiva rösten. I Jeffrey Eugenides roman The Virgin Suicides (1993) bildar några grannpojkar ett vi i sin besatthet av systrarna Lisbon. I Joshua Ferris roman Så fick vi se slutet (2007) består vi:et av ett gäng cyniska reklamare, och i Julie Otsukas Vi kom över havet (2011) får vi följa de japanska kvinnor som kom till Amerika som så kallade ”postorderfruar” i början på förra seklet. Fler romaner kan läggas till listan; somliga som bekräftar Lansers tes om den kollektiva rösten som en röst från marginalen, andra, där gruppen snarare får sägas tillhöra samhällets mittfåra. Men även om den kollektiva rösten har fått ett uppsving på senare år, är det naturligtvis inget nytt, litterärt fenomen att tala med gemensam stämma. I den antika grekiska tragedin och komedin spelade kören en avgörande roll, både som kommentator av dramats händelseförlopp och som en aktör i egen rätt. Andra intressanta exempel på vi:ets roll i litteraturhistorien, är Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi från 1924, om ett totalitärt samhälle där individen inte längre har någon plats. Romanen har förvisso en stark jag-berättare, nummer D-503, men…
