Om avsnittet
Vissa dagar kändes hans självpåtagna tystnad och ensamhet mer påfrestande än annars. Trots att han försökte öva sig i att undertrycka alla sina känslor kunde han ibland känna saknad och längtan bubbla upp inom sig. Han ville klättra högst upp på berget om natten och skrika för full hals. Ett lockrop, ett primalski i vanmakt, ett ylande mot den gula månen som skulle få den mest oförvägna varg att lägga svansen mellan benen. Men han höll tyst, han visste att det enda svar han skulle få var ekot av sin egen skärande röst. Istället satt han kvar. Och krafsade på sina tinningar. Det hade börjat klia i hans hjärna tyckte han. Fanns den kvar där inne? Han stack prövande in ett finger genom ögonhålan. Det stötte emot något mjukt. När han drog ut fingret igen följde en liten bit av något med ut. Han smätte iväg det mot ett av de mörka hörnen av rummet och återgick till att krafsa på sina tinningar. Ännu en meningslös dag närmade sig sitt slut. Love Is Blindness
