Om avsnittet
Längst där nere, långt under källaren, under katakomberna, till och med under de glömda lagren av mänsklighetens utdöda civilisationer, satt han stilla i det rum dit ljuset aldrig hade nått. Hur länge han hade suttit där visste han inte. Och inte var det heller något han längre brydde sig om. Med ögon som två svarta tomma hål stirrade han rakt fram utan att kunna se något där i det kompakta mörkret. Han försökte sluta ögonlocken för att för sin inre syn återse alla sina gamla drömmar, för att leta efter någon känsla av hopp. Till sin fasa insåg han då att han inte längre kunde se dem. Alla drömmar hade fått ge vika, hade totalt grusats inför den enda, den stora, allt överskuggande drömmen. Den dröm han så länge hade jagat, som hade tagit över hela hans existens, som hade undflytt honom hur han än hade sträckt sig för att nå den. Och samtidigt undrade han hur denna dröm hade uppstått? Hade alla händelser som frammanat drömmen bara varit inbillning, ett tankespöke framsprunget ur hans förvridna undermedvetna? Hade alla känslor som känts bara varit ekon av hallucinationer han fått efter att ha vistats allt för länge i mörkret. Hade han ens någonsin rest sig upp från det hårda golvet och tagit sig till ytan för att se på, känna på den som förkroppsligade hans dröm? Det kändes nu mer än osäkert, ja närmast högt otroligt att så var fallet. För att återfå sina små drömmar, sitt hopp, var han kanske tvungen att döda denna enda dröm. Men kunde han göra det utan att samtidigt ta död på själva livet, på sig själv? Där och då lyfte han sin hand i mörkret. Och med beniga fingrar kände han efter sitt ansikte, vars kött och hud sedan länge gradvis hade lossnat och förmultnat och förstod plötsligt sanningen. Han var redan död. Det var redan slut.
