Om avsnittet

Förra texten handlade om att inte ha koll. Någon nämner ett namn som alla andra verkar känna till. Eller en låt eller ett tv-program. För mig händer det ofta med komiker. Inte skådespelare generellt alltså utan komiker som gör stand-up och tv-serier. Det intresserar mig inte så mycket bara. Ett annat stort hål i min sociala kompetens är fotboll. Väldigt många är intresserade av fotboll. Och det gäller folk från hela världen. Att heja på ett lokalt och ett internationellt lag, att ha koll på ligor och matcher och de senaste spelarna är en social tillgång. Folk verkar kunna prata om fotboll i all evighet. Jag kan bara inte engagera mig. Jag har försökt. Att inte ha koll på det gemensamma kan bidra till social ensamhet, i högre eller mindre grad. Det omvända då Det är lika vanligt att ha intressen som ingen annan delar. För länge sedan jobbade jag för föreningen Fältbiologerna i Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Jag hjälpte en klubb med tre tjejer i Söderhamn, en liten stad strax norr om Gävle. En av tjejerna var Söderhamns enda punkare i sin ålder. I alla fall kände hon så. Hon hade ungefär samma stil som sångaren i The Cure. Det enda hon kände för Söderhamn var att hon vill flytta därifrån. Hon upplevde inte verklig gemenskap med någon. Så minns jag det. Så kan det nog vara för oss lite till mans (för många/de flesta). Jag köpte till exempel tre böcker i torsdags. Det var Birgitta Lillpers nya roman och diktböcker av Fredrik Nyberg och Marie Silkeberg. Jag har läst delar av alla nu i helgen. Men om någon frågar vad jag gjort är det knappast något jag kommer ta upp. Jag har några få vänner som är intresserade av litteratur, ännu färre som läser poesi. På jobbet har det i princip noll värde som social valuta. På en arbetsplats kan folk skapa allianser kring gemensamma intressen. Det kan vara intressant att studera. Två personer hittar varandra kring träning, några andra pratar om sina katter och en tredje konstellation (grupp) formas kring matlagning. Innan semestern hamnade jag på lunch med två kollegor med stort och liknande musikintresse. Plötsligt kunde vi sitta och prata musik i över en timme oavbrutet. Det hade inte varit lika lätt om en fjärde varit med som inte haft vårt intresse. De få nyfikna Jag har en kompis med en talang för att vara nyfiken. Jag minns första gången vi träffades under en flytt. Jag nämnde något om att jag var språklärare. Han började genast ställa intresserade följdfrågor. Jag insåg hur sällan jag är med om det. Om man hittar någon med gemensamma intressen kan ett samtal lätt fördjupas. Men att någon börjar fråga nyfiket om något som är nytt för dem, det är ovanligt. Jag försöker öva mig på det. Men det är inte så lätt. Jag kan tänka mig att det är ännu svårare på ett språk man lär sig. Å andra sidan borde det vara okej att fråga om en kultur som är ny för en. Min erfarenhet är att inte så många gör det. Jag vet inte varför. Känns det kanske ofint på något sätt? Vet man inte vad man ska fråga? Jag minns en…