Om avsnittet

Att fylla jämnt är en grej. I alla fall här i Sverige. I fredags fyllde jag 50 år. När jag började skriva här var jag 46 år. “Age is nothing but a number”, som Aaliyah diktade. Skriver detta hos mamma och pappa. Ska käka middag och fira med dem. Vi satt uppe och snackade ikväll. Livet är en serie vägskäl, säger mamma. Hon tänker på när hon flyttade till Sverige. Det var inget planerat. Livet blev som det blev, steg för steg. Du har ju gjort ganska mycket, säger pappa. Han tycker att jag hunnit med mycket i livet. På spårvagnshållplasten ropar något “Hej!”. Jag tittar upp och ser en man i 30-årsåldern som puttar en barnvagn framför sig. “Jag lyssnar på dina poddar”, säger han. Det värmer får jag erkänna. Skönt att något gör skillnad för någon. Förra fredagen käkade jag middag på City Kebab i Göteborg. En kille känner igen mig. Han bjuder på en öl. Vi snackar lite. Han kommer från Eritrea. Han jobbar som snickare. Han har sett mig på YouTube. ”Du borde komma tillbaka till YouTube”, tycker han. Jag lovar att jag ska göra mitt bästa. Borde jag? Man hinner möta många människor under 50 år. Många har lärt mig något. Ni som är här lär mig något varje gång ni kommenterar. När perspektiven bryts. Det är då man lär sig något. Jag är tacksam för varje gång det händer. “GRATTIS på födelsedagen min bror”, skriver Sahro på WhatsApp. Det var längesedan som jag var hennes lärare. Jag berättar om Sahro ibland. Hon lärde mig något om att vara förälder. Hon lärde mig något om att vara förälder i ett nytt land. Ibland/alltid är barnen det viktigaste. Jag hoppas att det går bra för henne och hennes barn. Det gläder mig att min son är vuxen. Vi pratar om allt möjligt. Livet. Litteratur. Vi läser den chilenska författaren Isabel Allende tillsammans. Andarnas hus. Kanske har jag läst den förut. Han pushar mig att läsa nytt och läsa om. Jag vill kunna diskutera med honom. Lyssnar på Bob Dylan när jag skriver detta. Om gudarna vill så ska jag, min son och pappa se honom imorgon. Dylan kommer till Göteborg. Jag ärvde Dylan från pappa. Fint att kunna dela honom vidare till nästa generation. “Jag tycker om dina inlägg och den existentiella smak som ligger i bakgrunden av dina ord”, skriver Edwige i en kommentar. Orden värmer. Att lära sig ett språk är existentiellt. Det berör livet. Det berör identiteten. Vem var jag och vem kan jag bli? “I was born here and I’ll die here, against my will”, sjunger Dylan. Ingen av oss valde det här. Vi behöver varandra här. Jag tänker på Athena Farrokhzad. Jag tänker på Zadie Smith. Jag söker en gemensamhet. Medan jag skriver rör sig föräldrarnas hund i rummet. Saku heter han. Vi tycker om varandra. När jag kliar Saku i nacken behöver jag inte fundera på vem jag är. Språk blir oväsentligt (= inte viktigt). Han går och lägger sig på mattan igen. Pappa har rätt. Livets kapitel har varit många. Mamma har rätt. Det har varit många vägskäl. Jag har valt och vandrat vidare. Som jag tänker mig att du har, kära läsare. Längs vägen möts…