Om avsnittet
Alltför länge förödde jag mitt liv med att söka samband där inga fanns, leta budskap i artefakter som aldrig tilltalade mig i sin anspråksfulla mållöshet. De som uppbar honoraren visste inte mer än jag. Hade ingenting att säga i en tid som skrek efter att gestaltas. Om inte detta ex nihilo nihil, inget ur intet. Stumhet ur tomhet. Det har jag alltid vetat. Skenor i regn, snitt in i mörkret, dvärgsignaler, semaforer, natriumlampor har ingenting att säga. Det finns ingen hemlig mening att avtvinga. Det finns ingen punkt där skenorna går samman. Det är så. Det finns ingenting mer att vänta sig. Det finns inget anspråk. Det finns inget tilltal. Skenor, semaforer, dvärgsignaler för tågtrafik. Inte mer än detta. Eller en tankeskulptur, alla samband och rörelser, alla tidtabellens förbindelser, alla pågående resor synliga. Lysande punkter ett rum i rörelse. Gatubelysning för trafikanter. Inte mer än detta. Eller lysande öar och linjer av ljus, nya landskap att befara, okända kontinenter för ögat, för den som färdas i mörker när planet flyger över mönster i ljus, städerna, motorvägar, över rangerbangårdar, och sakta sjunker för landning för att förenas med ljusen. Bilder att betrakta. Jag kräver mer än det till synes uppenbara. Jag ropar efter en som talar ur ljuset i elden. Förvandlar mörkerseendet. Alltför länge ödelade jag mitt liv med att loda djup i gyttjepölar, pressa mening ur det meningslösa, att på botten under ytan söka spår och lämningar av städer som inte sjönk därför att de aldrig byggdes. Världen är icke självklart genomskinlig. Tingen tiger i en tystnad för evigt bruten före all tid. Alltför länge lyssnade jag efter ord och hörde endast tjattret från de mycket anspråksfulla motsägarna av Ordet. Ordet i tingen, målet i livet. Alltför länge förödde jag min tid med att gräva efter mening där inget annat fanns än containrar med babelsbyggets byggavfall. Alltför länge rotade jag efter sammanhang i de gudlösas teater. Först nu träder du mig till mötes inifrån som om du alltid väntat med ett tålamod äldre än alla mötesplatser att få träda fram och ge dig tillkänna. Först i detta ögonblick utan tolkningar, bildlös, är du där i en närvaro skörare än alla ord. In mot det ordlösa. Mellan mörker och ljus. Är detta svaret på anspråket i din närvaro, närmast den yttersta frånvaron: brinna som kamfer utan aska. Doften svarar gryningens tystnad. 8.6.1993, 27.6.1996
