Om avsnittet
Såg jag dem aldrig förut, vinterträden i sin skarpa svärta, tydligare, strängare än sommargrönskans lövverk. Stammen, grenar, kvistar ristade med diamant på vinterdagens glas. Var slags träd med sin form ekens satta bredd askens slanka krona, lönnen, linden, popplarnas högväxta procession på väg mot staden. Jag har sett dem i rimfrost mot isblå januarisky, under snöfall i lampsken inneslutna i en kupa av fallande snö miljarder flingor, snökristaller. Fält som sjöar. På avstånd ensamma träd träd i dungar, öar. Himlarötter jordkronor. En tydlighet som kräver Skärpa hos den som ser. En klarhet född ur svärtan stam och krona mot vinterfältens vita ark. Utan löv, utan grönska ser jag tydligare nu. För mig får gärna tiden stanna, stå stilla. Lövsprickningen kan vänta. Här kan jag stå stilla utan att vänta på något annat. Jag ser tydligare nu. Jag ser skönheten tydligare nu. Stammen, grenarna, kvistarna i tidlös svärta. Varför såg jag träden först om våren, först när grönskan dolt strukturen. Grenverket, stammen, de osedda rötterna i jorden som bär den gröna kronan. Jag ser tydligare nu när mitt närseende förändrats. Jag ser klarare än någonsin.
