Om avsnittet
Skulle jag ångra att jag inte försökte fånga fåglarna som satte sig på min axel och sjöng sånger som jag aldrig hört förut, att jag inte vingklippte dem eller satte dem i bur, gav dem frö och vatten, medan jag försökte skriva ned det de alltmer sällan sjöng. Jag lät dem fara. Ingen höll jag kvar. När jag under marsdagarnas snösmältning i skogen finner en skyddad häll mot söder på en höjd som också för tusen år sedan låg över vattnet som en ö, lägger mig i solen och lyssnar, kommer ingen tillbaka. Ingen har någonsin återvänt, men jag hör dem sjunga på avstånd så starkt att jag måste hålla för öronen för att de inte skall överrösta den inre musiken. På nätterna kan jag känna deras närvaro utan att höra dem när de kommer svepande på ugglevingar på jakt efter byte. Och jag vet därför att jag hört det som om de läste upp ett fördrag mellan oss som vi högtidligt slutit att jag går säker för deras näbbar och klor därför att jag aldrig försökte hålla dem kvar. 6.5.2000
